De flesta kanske har hört vad som har hänt... Förra fredagen var den värsta dagen i mitt och Mattias liv. 

Jag hade två helger i rad tjatat om att åka till Mattias familjs stuga i Asplövberg. Den ligger mellan Piteå och Älvsbyn så det är ett perfekt avstånd att åka till bara över en natt. Förra veckan bestämde vi iallafall att det skulle bli av och vi frågade Tomas och Elise om de ville följa med. 

Elise har nyss hämtat en valp och Alice brukar ha lite svårt för andra hundar men med Doris hade allt hittils gått så bra. Både jag och Elise var väldigt nöjda och vi tyckte det skulle bli ett perfekt tillfälle att låta de träffas igen, på ett ställde där ingen av dem varit tidigare. 

Jag och Mattias packade bilen full efter jobbet och Alice var som vanligt glad över att få följa med på våra äventyr. När vi kom fram skjutsade Tomas ner mig och Alice till stugan där jag och hon gick omkring i området och kikade in i alla små uthus. Som vanligt gick det hur bra som helst att ha henne lös och jag vet att hon aldrig går långt bort. 

Stugan står på en ''kulle'' ovanför älven med ett staket emellan. Jag såg hur Alice kikade genom staketet ner på älven några gånger när vi var ute men jag markerade tydligt ''NEJ'' och jag hade svårt att tro att hon skulle springa ner dit. 

Tomas och Mattias åkte upp och ner från bilen till stugan med packning och när sista lasset är lämnat åker Tomas upp en sista gång för att hämta Elise. Jag hade börjat sopa löv från stugans altan och njöt över att äntligen vara ledig. Mina tankar som alltid kretsar kring att Alice ska få ha så kul som möjligt på helgerna då vi äntligen är lediga var nöjd med hur den här helgen skulle bli. Alice var så glad och busig. Hon sprang omkring och tuggade på pinnar och ropade jag tittade hon direkt upp och vifftade med sin vita svans. Hon var så söt när hon gång på gång gick igenom skaren på den snö som fanns kvar på baksidan. Vi busade lite och jag fortsatte att sopa löven. Det gick några minuter och jag såg henne inte någonstans men det brukar aldrig oroa mig. Jag fortsatte sopa och när Mattias kom in i stugan bad jag honom gå och titta vart Alice skulle ha kunnat ta vägen. Jag hörde honom ropa lite längre bort och jag gick ut för att hjälpa honom att leta. 

Jag gick till baksidan av stugan där det finns en liten skog. Jag hade sett Alice där tidigare med pinnarna och tänkte att hon kanske hade gått längre in i skogen denna gång. Vi ropade och ropade men ingen Alice kom. Jag hann aldrig stressa upp mig. Jag vet att hon alltid kommer tillslut. Det är jag säker på att hon hade gjort även denna gång om inte något annat roligt höll henne sysselsatt på isen.

 

Plötsligt hör vi ett högt skrik. Ett skrik som är fastklistrat i mina öron. Det var ett rop på hjälp i ren panik. Jag börjar springa allt vad jag kan fram till isen och halvvägs dit hör jag Alice panikskrik i kör med Mattias vrål efter Alice. Mattias står nere vid älvkanten och skriker hysteriskt på vår älskade hund som låg i vattnet och kämpade för sitt liv. Plötsligt blir allt så läskigt tyst. Mattias vänder sig om mot mig med tårar i ögonen och säger ''där dog hon''. Jag förstod inte vad som hände! Det kan inte vara sant sa jag flera gånger men jag insåg att Mattias nog hade rätt. Vår absoluta bästa vän som skulle finnas kvar i så många år till var nu borta, borta under isen. Jag blev illamående av tanken av att någonstans där under isen flyter hon med strömmen och kan inte ta sig upp. Lever hon fortfarande?

Mitt i allt det tysta hör jag Tomas skoter som kommer närmare. Jag springer upp och vinkar för att få dom att komma till oss. Jag gråter hysteriskt och berättar att Alice har gått igenom och har försvunnit in under isen. Vad ska vi göra? Tillsammans hjälps vi åt att slita fram en båt som frysit fast i backen men med minuterna som går inser vi att det är försent. Alice kan aldrig ha överlevt.

 

För några dagar sedan innan detta hände tänkte jag på hur otroligt lycklig jag är. Jag har sådan tur i mitt liv att jag är omringad av så fina människor. Jag älskar mitt liv. Det gör jag fortfarande såklart, men livet kan vända så fort. Plötsligt är inte allt så lätt längre utan det finns en klump i min mage och en tyngd i mitt bröst. Vår lägenhet är så otroligt tom. Ingen Alice som ligger i sängen med oss på kvällarna, ingen som hoppar på mig på morgonen och ingen som möter oss vid ytterdörren efter skolan och jobbet.

Man läser ofta när någon har tappat en närstående om hur rädd man ska vara om de i sin närhet. För första gången har jag insett hur fort det kan gå. Allt ändrades på några sekunder och det har på riktigt fått upp mina ögon för livet.

Samtidigt som det kändes otroligt hemskt att Mattias fick se när Alice gick in under isen så är vi väldigt tacksamma för att vi vet vad som hände. Hade hon plötsligt försvunnit utan några spår hade vi aldrig vågat ta förgivet att hon var borta och vi hade nog mest troligt varit kvar i stugan än för att leta.

Utan att tveka var detta det mest traumatiska jag och Mattias varit med om och förhoppsningvis har inte detta lett till att vi med nästan hund kommer att vara livrädd för att låta den springa lös och göra det hundar faktiskt älskar. Men det är klart att farorna kommer att spela större roll och min oro för olyckor lär föralltid vara större än vad de var innan.